Sandra Tigerlind är 33 år, bor i en gammal skola på landet med 10-20 hundar och några katter. Hon är en hundnörd i alla sömmar och går flera utbildningar per år för att det är spännande. Sandra gillar att skriva, renovera, sjunga, idrotta, och har även varit handbollsmålvakt, mittback i fotboll och haft huvudrollen i en musikal. Hon skulle kunna glidtackla ner i spagat medan hon sjunger ”I dreamed a dream”!
Skapandet av Black Dog Foundation
Av någon anledning har jag alltid vetat att jag skulle starta företag men vuxenvärlden lärde mig mest att inte lyssna inåt, så jag vandrade runt bland flera internationella utbildningar inom business, projektledning osv. men kände mig ändå inte “redo”. Kanske för att min omgivning sa “satsa på ett tryggt jobb”. Tillslut frågade någon vad jag faktiskt ville med livet och svaret förvånade även mig själv: “Jag vill jobba med hundar”. Man sa att jag inte skulle kunna ha hundar i flock för de skulle ju ha ihjäl varandra (år senare och alla lever – alla tvivlare fick äta upp sin mössa). Jag startade ett flockhundsdagis i Växjö. Efter några år kände jag att jag hade förfinat min verksamhet så mycket som gick, så då sålde jag och riskerade allt igen genom att köpa hus och starta ett ideellt hundhem hemma istället. Jag hade alltid som mål att hjälpa så det föll sig naturligt att jag tillslut ville fokusera på de som aldrig någonsin skulle ha en chans: de utsatta hundarna.
Black Dog Foundation idag
Numera driver jag ett hundhem för utsatta hundar, föreläser samt skriver böcker och artiklar. Jag döpte min nya förening till Black Dog för att svarta hundar ofta väljs sist till adoption, om ens alls. De mest oönskade är svarta, gamla, funktionsnedsatta, eller traumatiserade, och de bestämde jag mig för att hjälpa. ”Walking the black dog” är en metafor för människor med depression och mitt mål var att vara en förebild och visa dels att man kan hjälpa de mest utsatta att få ett fantastiskt liv och att man kan leva med ohälsa men att man kan ”walk a black dog” för att må bättre och hitta en livsgnista igen. Djur och natur är läkande för människor och vi behöver varandra – med kärlek och förståelse kommer man långt. Hundarna jag hjälper har fantastiska historier och hur borträknade de än varit så har jag kunnat göra skillnad. Jag hoppas att fler vågar hjälpa de allra mest utsatta och oönskade – både djur och människor.
Lärdomar från resan
Jag har inga problem att jobba dygnet runt i perioder, men någonstans måste något lida och det har framförallt varit att jag varit naiv och för snäll. Jag har litat på folk, jag har blivit lurad, utnyttjad. Det är nu man ska säga att man lärt sig av sina misstag och inte gör om dem igen, men jag är fortfarande sådan. Jag tror att det är en bra egenskap egentligen och att problemet ligger hos människorna som utnyttjar en, men visst åker man på smällar ibland fortfarande. Jag är fruktansvärt driven och kör på oavsett vad folk tycker. I grunden är jag väldigt högkänslig och kan bli väldigt ledsen när jag försöker “rädda världen” och folk hittar något att klanka ner på. Men samtidigt är det min drivkraft. När jag torkat tårarna så kommer tankarna “jag ska allt visa er”. Det är såklart en del av min framgång: att jag kan vända motgångar och missunnsamhet till energi och motivation.
När andra sov skrev jag affärsplaner och när andra gick på restaurang åt jag hämtpizza på jobbet. När andra gick på dejt träffade jag kunder. Det är ju liksom inte ett jobb, klyschigt nog, det är ju en livsstil. Men å andra sidan har jag aldrig haft måndagsångest, har aldrig tyckt synd om mig om jag jobbar över, och jag har den fantastiska känslan i själen att jag faktiskt gör skillnad – jag är på rätt plats i livet. Det bästa med att driva eget är att du kan titta på dina egna värderingar och fundera hur du får in dem i ditt företagande, så att du alltid känner att du är på rätt väg i livet. Sedan finns det många härliga nätverk av andra egenföretagare, många som hjälper varandra, delar med sig, peppar, stöttar.
Att bli entreprenör
Jag önskar att jag hade fått gå på min egen föreläsning när jag var ung. Att jag inte lyssnade på alla “lagoma” råd utan vågade hoppa istället, och inte fega på halvfart. Jag brukar säga att man kan ju göra en trygg entreprenörsresa, sätta sig i bilen med farthållaren och puttra på framåt i livet i lagom takt och lagom engagemang, kanske ha företaget som sidospår, men då kommer det ta ganska lång tid innan man kommit någonstans med sitt företagande. Om du däremot startar ditt företag som ett flygplan, drar på en jädra massa energi och fart på startsträckan, så kommer du att kunna lyfta snabbare, även om folk generellt sett är mer rädda för att flyga. Så länge du verkligen, verkligen gillar vad du gör och tycker du är bra på det (men här är Google din vän, man måste ju inte vara expert för att börja köra) så lär man sig längs vägen. Det största misstaget man kan göra är att tvivla på sig själv och inte våga bara för att man inte kan allt.
Sandras tips
Sätt alltid högre mål än du tror du klarar, och kortare deadline än vad som känns vettigt. Se till att berätta vitt och brett om det också. Även om du inte klarar målet så kommer du ha nått högre än om du satte ett lågt mål. Ett annat tips är att alltid säga ja. Du kan lära dig längs vägen och får lite inspiration av att uppmärksammas på något som saknas. Du behöver ingens medgivande för att skapa nya tjänster. Låter det kul: kör på! Och det här har ni inte hört från mig… “Be hellre om förlåtelse än tillåtelse”. Jag följer sällan regler som är till för att klappa folk på axeln, lyssna på jante eller skapa onödig byråkrati – jag kör bara! Man får ta genvägar. Ibland är det så enkelt som att byta affärsplanens rubrik från “hunddagis” till “etologiska konsulttjänster” för att torra, medelålders kostymnissar ska rätta till slipsen och börja nicka. Jag är alltid ärlig mot kunder men jag har nog aldrig känt samma stolthet inför byråkrati och jantelagen. De kan sätta sig ner och se mitt flygplan lyfta.
